I den gamla vikingalitteraturen och keltiska sagor berättas om den irländska varghunden, som användes i strider för att dra ned ryttare från hästryggen samt vid jakt på storvilt, bland annat varg. Den skattades mycket högt, ägdes av kungar och stamhövdingar och levde med sina ägare. Den jagade ensam eller möjligen i par men aldrig i stora flockar. Den fick ofta följa sin ägare/jägaren i flera mil och driva upp bytet, döda det och därefter också bära hem det.
Sagorna beskriver en mycket stor och trofast hund.
I mitten av 1700-talet dog den irländska vargen ut, och varghunden förde en tynande tillvaro fram till mitten av 1800-talet, då skotten Capt Graham började samla ihop resterna och återuppbygga stammen. Hans arbete är noggrant dokumenterat i hans Pedigrees - gamla ursprungliga varghundar uppblandades med andra raser för att främst få upp storlek och bibehålla typ. Till det första ändamålet användes främst grand danois men också borzoi, för typens skull användes skotsk hjorthund och för jaktegenskaperna förutom borzoi också tibetansk wolfdog. Trots att den sista uppblandningen skedde så länge sedan som före 1920 ser vi fortfarande spår av dessa olika raser i olika linjer - grand danois och hjorthund i typerna, borzoi och wolfdog i pälsarna. Capt Graham var framdrivare av den ursprungliga, irländska standarden med sitt tillägg om bedömningsordningen av förtjänsterna (List of Points in Order of Merit), en standard som på Irland fått stå oförändrad med undantag av tillägget om bett, som tillkom 1986.
Om de mer extrema vinthundstyperna kan liknas vid fullblod (greyhound = engelskt, saluki = arabiskt) så skall varghunden likna den irländska huntern, stor och kraftfull för att kunna utföra sitt arbete men samtidigt också smidig och snabb för att kunna löpa obehindrat i terräng samt uppnå sitt byte.
Man bör hålla i minnet standardens ålder, när man värderar uttrycket "should not be quite so heavy or massive as the Great Dane" - grand danois var vid sekelskiftet en mycket massiv ras, i dag kan vi se grand danois som är betydligt lättare än en kraftig varghund. Att titta på bilder föreställande dåtidens grand danois, förslagsvis från kennel Oughborough i England, som hade den förnämsta uppfödningen av såväl grand danois som irländsk varghund, ger en bra bild av vad Capt Graham avsåg. Bra bok om just detta är boken om Bill Siggers, "He whacked the bloody lot" av Robert E Heal ( Mr. Siggers startade som kennelpojke på denna kennel). Boken vimlar av bilder på champions av bägge raserna.
Rasen skall absolut ses mot bakgrunden av sitt användningsarbete. Detta är den minst sprinterbetonade av vinthundsgruppens raser, dess arbete krävde snabbhet såväl som uthållighet samt dessutom styrka parad med smidighet.
Det är också den enda ras i hundvärlden som är designad för att ensam klara av att döda en varg, en övermäktig motståndare för andra raser. Detta bör också beaktas vid jämförelse med den skotska hjorthunden, som jagade hjort - dvs ett djur som försvarar sig genom att fly, sparka eller stångas men inte bits. Hjorthunden har en design, smidigare och lättare med lång smidig hals, för att komma åt hjortens hälsenor och därefter strupen.
Varghunden måste ha mer styrka, kraft i käkarna och en muskulösare inte för lång hals (för lång = vek i bröstgång med varg). Den måste också ha mer utrymme för lungor och hjärta till uthållighet, dvs rymligare och längre bröstkorg samt en front designad mer för uthålligt trav och snabb galopp, dvs vinklar i såväl skuldra som överarm. I övrigt är den gjord för snabb galopp - välvd länd och mycket muskulöst kraftfullt bakställ med långa underben för längd i galoppstegen och med lång svans att användas som roder under svängar i galopp.